Hanna ringde just för att kolla att jag lever. Börjar tydligen bli dags att posta litet igen. Men jo, jag lever, även om den senaste veckan varit på gränsen av vad en flicka som jag klarar.
På torsdag kväll hade jag ordnat en lillajulfest för alla unga jurister i Vasa. Jag hade ordnat och fixat och meddelat och hyrt och köpt och pyntat. Och vad är tacken? En halv timme innan årets julfest i Vasa ringer ohjelmatoimikunnan puheenjohtaja och meddelar att hans krapula gör det omöjligt för honom att delta i festen. Sen kommer endast en bråkdel av de människor som hade anmält sig dit. Och vi försöker tvunget festa litet, men det gick inte särskilt bra. På fredag träffade jag så en av de unga jurister som inte deltagit i festen, trots att han anmält sig, och vad klagar han på? Jo, att det aldrig händer någonting i Vasa. Ibland skulle jag kunna skjuta folk bara för att se hjärnan sprida sig över den frusna marken....
Ja, jag vill komma tillbaka till Helsingfors. Nu, helst.
Och med anledning av Channas depression är det bara att konstatera att man ska vara ganska magisk för att kunna glädja sig åt någonting såhär i slutet av november. Det mesta är faktiskt ganska jävligt nujust. Men för endel finns det mer skäl till jävligheten än för andra, kanske. I alla fall sitter det en flicka i den blåsiga staden Vasa (som firar 400 år som stad 2006) som också tycker att det mesta är ganska eländigt nujust, och som inget hellre skulle vilja än att i kväll sticka sig in till Cupla på en eller två eller tre.
