Jag förstår inte. Det är den 20. november idag, och igår var det den 19. november. Igår vaknade jag med hjärnan tömd på allting annat än tanken på att göra julkort. Jag försökte få känslan av att mitt liv denna dag var ämnat för att göra julkort att försvinna, men den försvann inte. Så mitt på dagen, i värsta shoppingruschen och med 20 meters köer till
Timmaris kassa begav jag mig på jakt efter röd paff, pappers-snören (yhteen vai erikseen, enpäs tiedä...) och allt möjligt annat pyssligt. Avslutningsvis tillbringade jag 3 1/2 timme med att klippa, klistra och fixa, och slutresultatet är ett stort antal mycket vackra julkort.
Så gick jag iväg för att spela biljard. Jag och min vän, och två söta ingenjörer spelade så att svetten rann till tonerna av Jul, Jul Strålande Jul. Vid denna punkt hade jag accepterat julen som en del av mitt liv, och sången kändes nästan bara bekväm. Sådär trevlig.
Idag vaknade jag mycket överraskande av att JOOOOOL JOOOOOL STRÅÅÅÅLANDE JOOOOL spelades på repeat i huvudet. Snart är det dags att marschera iväg till Vasas julöppning, där jag ska rädda världen. Eller alltså sälja ljus för Amnesty. Har sen bestämt mig för att göra pepparkaksdeg.
Men jag förstår inte, för alltid förr har min julfeelis infunnit sig typ på julafton. Och inte i slutet av november. Kanske det är för att jag varit så snäll i år som tomten kommer litet extra tidigt med julfeelisen.
