Medan Hanna tar sig igenom sina första dagar på nya jobbet ligger jag hemma i flunssa. Orättvist om man frågar mig. Egentligen mår jag inte ens så dåligt, men min hals är som ett rivjärn och jag har ingen som helst röst. Och trött, trött, trött.
Dessutom kan jag faktiskt inte förstå hur en så busy människa som herr Fransk President kan ha mera
privatliv än mig. Han måste vara en övermänniska. Om jag skulle ha det franska folkets välfärd SAMT den där Bruni (i manligt format) på mina axlar skulle jag minst sagt känna mig nedtyngd. Men nej, han bara ler.
