Igår var jag, Hanna och S på traditionell utflykt till gravgården. Ritualen går som följande: Vi möts vid dörrarna, konstaterar att det är kallt och mörkt och att vi glömde taskuvarjon.* Vi viker av till höger, följer folkströmmen och hoppas på att hitta den stora ljussamlingen för alla som har gravar på annat håll. Dit sätter vi våra ljus och funderar en stund. Sen bär det av mot gravgårdens inre för att leta reda på Hannas släktgrav. Ingen vet var den finns, alla har en minnesbild av ungefär hur den såg ut och Hanna vet att den finns nära någonting högt. Vi fryser om tårna, men efter en stund hittar vi graven och allting är frid och fröjd. Utfärden avslutas med varm kakao.
Idag var jag ensam på en annan traditionell utfärd, till vinden. Ritualen där är ungefär den samma: Jag tar upp dörren, konstaterar att det är kallt och mörkt och att jag glömde taskuvarjon. Jag har ett vagt minne av i vilken låda/väska jag placerat vinterskorna och lillajulfestskorna, men genomletandet tar alltid alltför länge. Det slutar med att jag gräver fram allting annat än vinterskorna och lillajulfestskorna och får problem med att fylla skåpen i min lilla lägenhet.
* Mitt hjärna har gjort en inbesparing bland mitt finska ordförråd: det är för mig konstaterat omöjligt att säga taskulamppu eller laskuvarjo, det blir alltid taskuvarjo.
