Har just kommit tillbaka hem efter att under en
Ylen hyvä-marknad i Vasa ha representerat
Amnesty. Har sålt t-skjortor, förklarat åt människor varför de ska skriva på en lista som vi ska skicka till Japan och lett glatt åt alla förbipasserande. En riktigt trevlig upplevelse.
En händelse gjorde mig sådär lagom konfys under dagen, dock. Tre fullblodspunkare visade sig vid vårt bord, och jag tänkte "Punkare, de måste helt enkelt bara skriva under det där". Och jag förklarade vänligt att fråga var om att Amnesty vill att någon skall prövas för de krigsbrott som Japan gjorde sig skyldig till under andra världskriget, i och med sina kolchoser med instängda och kontinuerligt våldtagna kvinnor. Och punkarnas reaktion var: "Nämen, jag bryr mig väl inte. Det är ju tanter det är frågan om." Ingen som helst vettig reaktion alltså.
Och jag frågar mig, vad har hänt med dagens punkare. De där punkarna jag kände när jag var liten var alla ganska skrämmande i och för sig, men hade i alla fall en relativt ok världsbild och ibland till och med eftersträvansvärda värdeföreställningar och uppfattningar och gott och ont. Men idag är punkarna bara punkare för hårsprayens skull verkar det. Var är punkarhjärtat?
Eller är det kanske så att den gamla skolans punkare växt upp till farbrödrar med långa polisonger och en antikvariatkasse i handen? Och inga efterföljare kom? You tell me.
I övrigt kan meddelas att det är aningen blåsigt i Vasa, jag har legat vaken i natt rädd för att fönstret skulle blåsa in. Min rumba med skatteverket fick ny fart igår, och jag förbereder mig för krig i kärnvapensklassen med Helsingfors skatteverk. Se upp ni som bor i närheten av Hagnäs torg (det är väl där de håller till), måndag förmiddag släpper jag pansarvagnarna mot skatteverkets kundservice.
