Kerma skriver i några av senaste tidens inlägg om hur hon gör pirruetter av lycka, och hur hjärtat börjar kännas litet varmare efter första "Hei Muru"- samtalet.
Och jävlar så avundsjuk jag blir. Känns som evigheter sen det där pirret funnits i min mage. Den där ljuvliga vetskapen om att något är på gång. Mmmmys. Snart är det nog min tur igen också, vänta bara! Ska börja öva på pirruetter så att jag är välförberedd när väl dagen kommer.
