Har undergått personlighetsförändring idag.
Efter mitt arbete gick jag till frissan för att klippa mitt blonda hår och få litet färg på det. Gick till ett stället där jag gått för länge sedan, där de brukar vara duktiga. Min frissa satte igång och färgade håret, efter att jag förklarat att jag vill ha det litet mörkare, dock blont, och naturligt.
Perkele, när hon hade tvättat bort färgen var mitt hår ill-lila. Neonlila-rött. Gustas mucho. Jag meddelade sakligt åt henne att jag inte var nöjd med färgen, och bad henne komma med förslag angående vad man kan göra åt det. Hennes svar var att man inget kan göra, och fastän man kunde göra något så hade hon inte tid för hon hade meno.
I detta skede skulle den Ida jag föreställt mig vara ställt sig upp och med bestämd röst deklarerat att färgen skulle fixas på ett sätt eller ett annat och att jag faktiskt var kund. Sen skulle hon ha fixat det på något sätt och jag skulle ha gått hem utan större trauman.
Idag började Ida gråta och skrika. Jag kände mig eländigt orättvist behandlad och var ledsen, mer än arg, för att hon inte brydde sig. När jag hade fått ur mig att jag faktiskt också hade meno, och att jag inte ville se ut såhär bla bla bla kom de andra frisörskorna till min undsättning.
Det hela slutade med att jag satt och snyftade medan ägaren till stället läxade upp och till slut sparkade (jeeee) den elaka frisörskan. En annan av damerna färgade sedan om mitt hår mörkt för att det röda inte skulle synas. Och en tredje bjöd mig på sisu, klappade mig på axeln och sade "det blir nog bra".
De som känner mig inser vilken total personlighetförändring som krävts för att Ida ska sitta och snyfta i stället för att bara vara förbannad. Nu är jag alltså en mörkhårig flicka med labila tendenser....
Iväg för att se på skräckfilm!
