Måndag förmiddag, har just intagit lunch och sakta börjat återvända till livet efter helgen.Under helgen har jag sett 2 fotbollsmatcher, 2 krogar, 2 brorsbarn och 2 gamla vänner från lågstadiet.
Fredag kväll bjöd på en lagom trevlig underhållning när jag och min väninna begett oss till lokala drinkbaren för litet fredagsunderhållning. Allt var lugnt och skönt och människorna trevliga och drinkarna goda tills jag blev anfallen av en galen man. Av någon anledning hade han klockan 2 på fredag natt ett stort behov av att diskutera svenska språkets ställning i Finland med mig, och mitt behov av samma diskussion var inte riktigt lika stort. Han förstod inte varför man måste prata svenska i Finland, när det nu en gång är Finland, och jag försökte hålla samtalet på vänlig nivå utan att bli alltför upprörd. Det hela slutade efter en halv timme eller så, med att han meddelade att "Sullahan on ainakin tyyliä, sähän yrität kuitenkin puhua. Kyllä mä ymmärrään ettei helppoa ole, kun aina joudut tuntea itseäsi vähemmänarvoiseksi." Jestas.
Och igår blev jag irriterad på gymmet. Hade gått dit för att vara med på en strechningstimme och under stretchningen få ta det litet lugnt. När jag så hade tagit min röda matta och valt ut ett lämpligt ställe på golvet att sitta med tillräckligt utrymme åt alla håll, så kommer en tant med sin röda matta och bestämmer sig för att sätta sig 20 centimeter ovanför mitt huvud. När jag så lade mig ner på rygg och sträckte upp händerna och hon lade sig ner på rygg och sträckte ut fötterna krockade vi många gånger. Och jag kan inte förstå att inte ens gamla tanter på gymmet har så pass mycket förståelse för oss stressade ungdomar att de lämnar en i fred. Allting jag begär är litet space.
Enda ljusglimten i misären bland fennomaner och påträngande tanter är att jag möjligen ska gå och titta på Backstreet Boys när de spelar på Hartwall arenan i början på oktober. Känner på mig att detta är min chans att nå ära och berömmelse. Nick Carter, here I am.
