Channa har panik för vad vuxenvärlden på arbetet innebär, helt förståeligt. Tänkte fortsätta på samma tema.
Jag har utbildat mig bra. Valde rätt ämne på universitetet och finner juridiken både intressant och roligt. Har lyckats ta mig så pass långt att min examen smäller högre än många andras. Jag har lärt mig om mitt ämne både på skolbänken och på arbeten. Arbetade under hela min studietid och har fortsatt därefer. I mars blir jag kompetent domare.
Och sen då? Hungern att lära mig mera finns kvar. Avskyn för fasta arbetstider, den fasta månadsinkomsten och omöjligheten i att bara ta en vecka ledigt när man så behagar finns kvar. Förkärleken för att själv bestämma mina arbetstider, arbeta så mycket eller litet jag själv tycker är passligt och att själv reglera inkomster och utgifter finns kvar. Jag vill ha möjligheten att bestämma att jag om några månader flyttar utomlands, utan att det skall betyda slutet för min karriär på den arbetsplats jag arbetar på...
Än så länge har jag aldrig haft ett riktigt vuxenjobb tycker jag själv. Å andra sidan sitter jag nu här i mitt arbetsrum, med min sekreterare i rummet bredvid, med min månadsinkomst och utan möjligheten att åka utomlands på flera månader.
Men då har jag också frihet att arbeta här när jag vill utan press på arbetstider. Jag kan ta ledigt om det så behövs, även om det inte går för sig att undvika arbetsplatsen i långa perioder. Inkomsten kan jag bestämma själv över, till en del i alla fall i och med att en del av mina löneinkomster är prestationsbaserade. Och jag har höga klackar på jobbet.
Kanske det inte blev helt klart vad jag ville säga. Meningen var i alla fall att vuxenvärlden kommer när man bestämmer sig för att släppa in den. Till och med det vuxnaste av jobb kan bli ett dagis om man kompromissar med arbetet och med sina egna krav.
