Livet borta kan vara så skönt. Jag blev så glad när jag pratade med min lillebror idag, som nu meddelade att han fått tråkigt där vid Medelhavet och vill tillbaka till Finland. Tillbaka hem. Var rädd att han skulle fastna i det där träsket av att inte ha något ansvar, att inte göra någonting vettigt och att bara drisha.
Ibland är det skrämmande att se på de vänner och bekanta man har ute i världen. Ok, endel bygger ju upp nya liv och sätter igång med saker på allvar obeorende av var de är. Men tyvärr finns det alltför många som tar bytet av omgivning som en ursäkt för att inte göra någonting, och sedan bara fastnar i det. Reser omkring i åratal och jobbar litet här och litet där, men tar egentligen inte ansvar för något. Och efter några år känns det säkert oöverkomligt att ta itu med vardag, arbete, studier, KELA, studiestödscentralen, skatteförslagen osv. Då hålls man helst borta och mitt i allt har många år gått utan att man har fotfäste någonstans.
En kompis berättade annars något ganska roligt, han hade flyttat från Sverige till Tyskland, och efter ett par år tillbaka till Sverige igen. När han kom hem till Sverige hade han hur som helst raderats ur befolkningsdatasystemet och hans socialskyddsnummer (personnummer i Sweden) hade getts åt någon annan. Skrämmande.
