Ha ha, igår kväll kring 23.30 persifionerade (finns det ett sådant ord?) jag ett psykfall i spårvagnen. Jag kände mig precis som en av de där tanterna i konstiga filmer som på ytan är ok, men som när de är ensamma släpper fram alla undertryckta och mycket sjuka tendenser.
Historien om gårdagskvällen började egentligen på dagen (läs föregående post), då jag var mycket trött och uppgiven. På kvällen träffade jag en mycket, mycket kär vän, J, och drack ett par glas vin och gick litet på bio.
Brokeback Mountain var en väldigt vacker film, och rekommenderas varmt. Jag skrattade, gömde ansiktet i händerna, led och grät massor. Som jag brukar. Oftast gråter jag alltså mycket, men oftast slutar också tårarna att trilla när ljuset tänds i salongen. Men inte i går.
Igår satt jag i spårvagnen, rödgråten och med ett drömmande och ledsamt leende på läpparna. Och tårarna trillade, handen torkade och spårvagnen guppade. En snäll man frågade vid Operan om allt var ok, och till svar fick han en utläggning om hur vacker kärleken är, hur kort livet är och hur vi ska ta vara på varandra. Jag har ett vagt minne om att jag på något sätt har uppmanat honom att "älska". Jävlar.
Som motvikt steg jag upp tidigt i morse. Har förvällt kikärter, städat och tvättat kläder.
