Nå, nu har jag litet funderat. På hur man ska lära sig att vara nöjd och glad med det man har och ändå sträva vidare.
För jag skulle så gärna vilja vara en människa som kan sätta mig ner och njuta av allt omkring mig emellanåt, utan att "allt emellanåt" behöver vara så mycket extra. Visst njuter jag, det blir lättare och lättare med åren, men se bara på min pappa som förnöjsamt myser omkring kring knutarna och är så nöjd. Hur ska man göra för att komma ihåg att varannat andetag är en utandning då man kan slappna av?
Och på samma gång skulle det vara roligt att vara en riktig sträber, som envist traglar mot toppen mycket medveten om att förutsättningarna att nå dit enbart är beroende av de egna prestationerna. Men då jag inte orkar. Jag är slarvig och oanalytisk, och jag orkar inte dra på mig bergsbestigarkängorna för vandringen mot toppen. Jag går hellre runt.
