Jag vaknade i morse med en rejäl dos av flyttångest. Redan.
Delvis har ångesten att göra med allt det praktiska. När ska jag hinna måla de väggar som ska målas? Och varifrån ska jag få lådor att packa i? Hur många lådor behöver jag? När ska jag hinna packa dem? Hurudant spackel ska man använda på väggarna? Hur ska jag orka fixa och feja och däremellan sitta på tåget under oändliga resor mellan Vasa och Helsongfors? Och jag borde prata med Pia om väggtvätten jag skulle få låna av henne.
Den andra biten av ångesten har att göra med att byta det här hemmet mot ett nyt hem. Att byta det jobb som jag trivts så bra med, till ett obestämt arbete som jag misstänker kan kännas avsevärt jobbigare än det som jag nu har. Att flytta från säkerheten av familj omkring mig, till den roligare men betydligt osäkrare kompismiljön. Och kommer jag att orka med det tempo som under studieåren var självklart, men som efter en tid borta känns som överdrivet?
Vet inte om det är åldern eller bara det faktum att jag haft tid att fundera litet, men allt mer inser jag att fråga inte är om att bevisa någonting, utan att trivas som det är. Och jag ställer mig mer och mer frågande till ifall bakre Tölö handlar om att bevisa eller trivas. Hoppas det är det senare. Jag får återkomma när jag vet.
