Jag har utfört vetenskapliga experiment på mig själv den sista veckan. Experimentet går ut på att jag på morgonen bestämmer mig för hurudan dag det ska bli, om jag ska vara glad, ledsen eller hur det ska bli. Utfallet är beroende av två saker, för det första mitt humör på morgonen när själva bestämningen sker och för det andra den musik som på morgonen spelas medan man efter Finlands TV1:s nyheter och väder klockan 7.30 visar bilder på vägar och tempertaurer på olika ställen i Finland. Igår spelade man Cures Friday I'm in love, och idag var det Cherry Blossom Girl av Air som stod på tur. Igår hade jag en sprudlande dag, idag är jag melankoliskt lycklig.
Hittills har experimentet gått rätt bra. De tre dagar som jag har utfört bestämningen så har humöret hållit nästan hela dagen. Man måste bara komma ihåg att emellanåt bestämma sig för att vara riktigt sur, eller ledsen, så att det blir jämvikt mellan humörsvängarna.
Sen så tänkte jag berätta om senaste egotrippen. Igår var jag ute och gick och blev påkörd av en cyklist bakifrån. Inte speciellt våldsamt, ingenting hände men sur blev jag. Först skrek jag en stund om att hon kunde ha använt ringklockan, sen läste jag upp litet trafikregler åt henne för att slutligen påpeka att hon faktiskt försökt köra förbi mig på fel sida. I detta skede trodde jag att det hela skulle ebba ut och jag skulle få bevara utskällningen i minnet som en ganska trevlig upplevelse. Men nej, i stället började den unga damen skrika åt mig om att jag inte använde reflex, att jag gått och vinglat mitt på vägen och att jag dessutom rört mig från sida till sida totalt oberäkneligt, så att hon helt enkelt försökte köra om på den sida som var säkrast. Jag blev så paff av att hon skällde ut mig att jag blev helt stum. En viss respekt och stor vördnad för damen växte fram. Och jag bad om ursäkt och sade till och med förlåt. En helomvändning från egotripp till mosad potatis, alltså.
