Det är irriterande att krypa för människor. Att säga det de vill höra, eller åtminstone det som man vet att de inte blir arga för. Att räkna ut hur man ska bete sig kräver en massa energi, sen tar det litet på samvetet att veta att man inte är helt ärlig och att man fuskar för att göra allting lättare. Det värsta tycker jag är att jag känner mig genomskinlig och skenhelig och helst bara skulle skrika allt det där jag längst inne vill säga.
Och såhär beter man sig mot omgivningen. Och omgivningen säger åt mig vad de tror att jag vill höra, eller åtminstone det de tror att jag inte ska bli arg för. Undrar vad de egentligen skulle vilja säga mig??
Kanske det börjar vara dags att lära sig gå, i stället för att krypa. Och kanske det börjar vara dags att förstå att ett par smällar av att ha fallit mot golvet inte är värre än de smällar själen får ta av att krypa...
