På tal om tidningar så läste jag några igår, och fick en jesus-upplevelse där i min bruna manchesterfåtölj. Satt med ett nytt nummer av
Image i händerna. En tidning jag läser av och till, som dock aldrig riktigt nått hela vägen fram till hjärtat mitt. En sådär lagom bra tidning.
Hur som helst så slog jag upp ett uppslag riktigt i början på tidningen (möjligen sid 6-7 eller 8-9). På vänstra sidan fanns en helsidesannons från
Nationaloperan, i vilken reklam gjordes för baletten Happy Birthday. Bilden var stor och fin och gick i guldbronstoner. Den visade en hord men dansare och dansöser slukas av musiken. En riktigt, riktigt bra balettbild.
På högra sidan fanns för det första kontaktuppgifterna till redaktionen. Dem läser jag faktiskt nästan alltid i tidningarna. På något sätt gör det att jag får en känsla för att det är människor som suttit och knåpat ihop tidningen för mig.
Och längst ut till höger fanns ledarskriften (heter det så i en tidning som Image? Kolumn kanske hellre..) av Mikko Numminen. I funderingarna behandlade han oljan, bensinpriserna och världsordningen. Sånt blir lätt tjatigt och skenheligt, men Mikko hade i sina få meningar lyckats föra fram motsättningarna och de konkurrerande frågeställningarna på ett mästerligt sätt. När man hade läst igenom kolumnen var man än mer nyfiken på oljedebatten, än mer konfunderad och än mer övertygad om att man inte egentligen förstår vad frågan är om... Ett superplus i kanten är att Numminen är en av få människor som kan skriva intressant text med mjuka meningar. Meningar som flyter in i varandra utan att blir råddiga, och som tillsammans bildar en text som är mycket behaglig att läsa - oavsett ämnet.
Tillsammans bildade hela uppslaget en ljuvlig upplevelse. Eld och lågor, de små men ack så viktiga människorna och litet njutning för hjärnan. Känsla och retning för tankarna, allt på samma gång!
