Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger
Karin Boye i
Ja visst gör det ont.
Idag har jag upptäckt två saker. För det första har jag på riktigt konstaterat att det är vår. Inte sådär "lite-önske-vår" som det är i mars, utan en vår som går att lita på. För det andra har jag efter ett avklarat uppdrag av monstruös betydelse för mig och därtill hörande nervositet glidit in i den totala tomheten som följder när någonting man arbetat hårt för är över.
