Jah. Ibland är man glad och ibland är man ledsen. Ibland är ens vän glad och ibland är vännen ledsen. Kan det vara så att det i världen finns en konstant mängd skratt och en konstant mängd tårar, som vi sen alla delar på? Så att min glädje är någon annans sorg, och mina tårar är vara någon annans skratt? Litet hoppas jag att det är så.
Idag har jag igen irriterat mig på finheten. Jag förstår inte varför man automatiskt är bättre om man talar med konstiga ord som är svåra att förstå och dessutom långa, och framför allt förstår jag inte varför en text är bättre om den innehåller en viss mängd krångliga ord. Visst vet jag egentligen att så inte är fallet, att klarhet och enkelhet är bättre, men ändå... När jag läser en klar text tänker jag: oj, så bra skrivet. När jag läser en krånglig text tänker jag: oj, den här författaren är smart.
