För att fortsätta litet på TV-ämnet: Jag upphör själv aldrig att förvånas över de i mitt tycke groteska dokumentärer som ibland visas. Ett gott exempel enligt mig var gårdagskvällens
dokumentär om en ung och svårt brännskadad flicka, eller för den delen de "I saw it with my own eyes" dokumentärer som gjorts av tsunamin. Eller förra påskens
jesus-film.
Ok, det kanske kan finnas en point i att visa på styrkan i de männskor som överlever svåra saker och klarar sig bra trots skador och trauman. Och ok, det är säkert viktigt att också via tv förmedla vikten av vänners, familjens och andras stöd när något händer.
Allt som oftast får jag dock feelisen att fråga egentligen är om att producenten hittat ett objekt som i sin horribelitet (inte ett svenskt ord) fångar uppmärksamhet. Av detta objekt gör man sedan ett så eländigt porträtt som möjligt, där man i mån av möjlighet utan att erkänna det koncentrerar sig på det hemska, det äckliga och det våldsamma för att väcka reaktioner. "Oj, se hur ful hon är - vilken tur att jag inte ser ut så där" eller "Uj fan, det där måste göra ont."
Säkert finns det en tacksam publik för dessa porträtt. Men a) hjälper dessa dokumentärer på något sätt offren; b)kan publiken mitt i allt detta elände ta till sig de "goda lärdomar" som säkert finns i dokumentärerna och c) finns inte risken att både objekt, skapare och publik till största delen koncentrerar sig på det äckliga och mer eller mindre struntar i "de goda lärdomarna"?
Själv såg jag på dokumentären igår illamående men oförmögen att byta kanal. Och det jag kommer ihåg av programmet är inte att pappan var mycket kärleksfull och ett enormt stöd för sin dotter, utan den egna känslan av att "tack och lov har det där inte hänt mig". I och för sig kanske det är tillräckligt att erinras om how fragile we are.
