Är hemma och hälsar på mina föräldrar över helgen. Konstigt är det, men fastän jag blir äldre och äldre (och möjligen mer förståndig) så beter jag mig som en 15-åring varje gång jag är hemma mer än 12 timmar i sträck. Nu har jag bestämt mig för att det får vara tillräckligt, och att det är bättre att jag bara är tyst i stället för att jag gnäller om allting.
Jaja. Vasa minskar som stad för varje gång jag kommer hit. När jag var liten var stan bortom skogen det största och häftigaste som fanns, i tonåren började den kännas aningen liten och nu vet jag inte riktigt vad jag ska tänka mera. Svårt att se att jag skulle flytta tillbaka hit i första taget.
