Nu är jag här, har fixat bostad (i stället för den som jag trodde jag hade, men sedan inte hade heller), bankkonton och jobbnycklar. Och efter bara några dagar i landet har min förtjusan över den tyska effektiviteten förbytts i irritation och nagelbitande.
För varje liten grej som ska göras krävs tusen papper och uppgifter om de mest irrelevanta sakerna som finns. Och ingenting kan skötas muntligt på plats och ställe, utan papper ska alltid sändas hit och dit per post och stämplar ska fixas härifrån och därifrån.
Dock har jag bestämt mig för att inte bry mig. Men fan vad det tar på nerverna ändå. Och jag pratar tyska. Idag har jag klarat av relativt avancerade konversationer, och även om jag inte ännu heller förstår allting så går det nog förvånansvärt bra. Några veckor till och jag är flytande på det här språket.
