Fredag: Konstens natt och det är sjukt mycket människor som samlats framför riksdagshuset vid 7 för att se på
Strange Fruits konstverk. Bussar och bilar fastnade i folkmassorna och chaffisarna tutade argt.
Alla utom en, som i stället slog av sin motor, öppnade sitt fönster och satte bussens dörrar på vid gavel. Sen gick han ut och viftade in barn till de lediga fönsterplatserna så att de skulle se bättre, och sist och slutligen lyftes en liten flicka upp som fick sitta i hans fönster och se på showen.
Lördag: Sen kväll och sista spåran mot stan. Den går inte ens hela vägen, utan bestämmer sig för att stanna vid Tölö hall. Folk bråkar och är arga och fulla, hur ska man nu komma till stan?
Alla utom tre, som sitter bredvid mig. Fulla, jovisst, men glada. De funderar länge på hur de ska ta sig till Kallio, och när jag säger att trean ännu går och de kan ta en trea andra vägen runt (det tar en stund, men till Berghäll kommer man nog) funderar de en stund och sluter sig till att detta är en bra plan. De säger tack (vilket förvånar mig) och efter att ha konfererat en stund bestämmer de sig även för att jag är värd deras sista ölflaska som tack. De erbjuder sig att öppna den åt mig också. :)
Söndag: Cyklar hem från stan på eftermiddagen. Nära mitt hus sliter en gammal tant med sina butikskassar, fulla med tung mat. Jag hinner tänka att det är för jävligt att ingen ens ser på henne, än mindre hjälper henne med väskorna och ska just börja svänga min velicoped för att se om jag kan vara till hjälp när två tonåringar med byxorna runt knäna och obestämbar decibelnivå i sina hörlurar dyker upp, stannar kvinnan, pratar en stund med henne och tar i varsin av hennes kassar och lugnt börjar följa henne bort.
Aaa, världen kommer att klara sig.
