Vintersolen värmer nästan redan. Om man vänder kinden till på ett ställe där det är inte blåser kan man känna hur det frusna tinas upp. Extralampan jag tagit till mitt arbetsrum för att få litet mer ljus börjar snart bli överflödig och mina ögon fastnar på himlen varje gång jag rör mig ute, den är ju faktiskt blå och inte grå idag. Snart, snart, är det dags att förbereda odlingsmarken för den frodiga fräkenskörden under våren.
Kanske börjar det också bli tid att erkänna för sig själv att barndomens drömmar ännu är viktiga, men kanske inte viktigast. Och kanske börjar det bli tid att vakna ur vinterdvalan även rent själsligt och igen börja använda sinnena för att njuta, inte bara för att klara sig. Det håller på att vända, det känner jag.
Edit en timme senare: Nu fick jag mensvärk och snuva, och bestämde mig för att spara sinnenas njutning och i stället koncentrera mig på att bedöva alla mina sinnen så gott det går for the time being.
