Grävde bland lådorna på vinden och hittade en bunt bortglömda cd:n som överlevt många vågor av utrensning. Bar ner den lilla bunten och satte mig ner och lyssnade på den musik jag levde med för mer än tio år sedan. Hjärtat öppnades med musiken och jag kände igen mig så väl. På något sätt är det ändå, tid och mognad till trots, som om de undangömda minnen, känslor och tankar som jag hade då är de samma som jag inte vill möta idag. När jag lyssnade på musiken för länge sedan kämpade jag mycket med allt det där, idag orkar jag inte mera - man blir stor och förstånding och låter bli att våga. Och skyller tårarna på att det "nog är litet mycket nu".
Sen lyssnade jag mera och funderade länge på hur jag i min ungdom kunnat förstå hur bra den här musiken egenligen var. Bland all min dumhet så har jag tydligen haft ljusa stunder. Bland skivorna fanns favoriterna bland favoriterna:
Smashing Pumpkins "Pisces Iscariot" och
Afghan Whigs "Black Love". Bättre än så blir det knappast.
I Helsingforsförorten tjuter sirenerna och slagen från helikopterbladen hörs rätt nära. Tölö känns som händelsernas centrum en söndagmorgon som denna.
