Varje söndag stannar glassbilen utanför mitt hus vid femsnåret. Först hör man bara de tjutande sirenerna, sen ett slamrande i dörrar och slutligen ljudet av små fötter och glada tjut nere på gården under mitt fönster. Om man har tid kan man dra sig mot fönstret för att först se en liten pojke med håret på ända springa allt vad han kan mot bilen (oftast utan skor och med litet mer än en t-skjorta på sig). Sen kommer pappa i kalsongerna och slutligen mamma med pengarna. Om man har riktigt tur så råkar man komma hem just när detta utspelar sig, och då har det hänt sig att lillkillen bjuder på en glasspinne. Lycka.
Jag gillar mitt hus. Jag gillar ovan nämnda lilla familjen från nedre våningen. Jag gillar också tanten med hunden, som ibland ringer på min dörr och frågar efter socker, mjöl eller något annat. Jag gillar också grannfamiljen med alla ungar som gång på gång frågar om de får slå ut väggen till min lägenhet och om jag vill arbeta som au pair. Jag gillar våra utemöbler, våra grillfester, våra städtalkon och till och med de gemensamma hotbreven till diverse tidningsutdelare eller vaktmästarfirmor.
Jag gillar mitt hus för det är en liten värld i sig. Mest gillar jag att vi inte är främlingar och att det går hur bra som helst att smita till kvarterskrogen med grannfrun. Mys.
