Igår när jag gick hem under åskmolnen slog det mig: jag behöver inte göra någonting för att vara mig. Vilken lättnad. Jag får vara en dålig förlorare, en obotlig bessewisser och en storskrytare. Jag får också vara avundsjuk på kompisarna, skadeglad och moody. Hur jag än är, så är det jag och det är ok för mig.
Man behöver ju inte framhäva sina sämre sidor medvetet i alla fall, men man kan gott lära sig komma överens med dem. Och man kan inse att alla omkring en som man bryr sig om nog har lagt märke till att man inte är fullkomlig, och att man duger i alla fall.
En annan sak som slog mig igår när jag satt på kaffe med en gammal och god vän var skillnaden mellan arbete och göra. Att arbete inte värdesätts för att man gör någonting, utan för att det är arbete medan det att man gör någonting kan vara värdelöst, eftersom det inte är arbete. Sorgligt.
