Armbågarna värker efter alltför mycket lutande mot gräsmattor och betongplattor. Benen är bruna med djuplila blåmärken efter alltför mycket törnande och twistande. Sommar.
You get what you give. Mellanöstern gör mig deprimerad, jag förstår inte vad som händer där. Jag som trodde att Hizbollah var gamla och gråhåriga, och jag som med tillförsikt börjat fundera på möjligheterna att åka iväg till
Beirut för att studera. Synd om mig.
Och sen är det åtminstone lika deprimerande att följa med nyhetsrapporteringen från området. I Norden är man bara intresserad av hur de egna medborgarna ska fås ut snabbast möjligt (vilket naturligtvis är de nordiska ländernas främsta uppgift för tillfället, med vilket inte borde hindra tidningarna från att rapportera om själva bråket). Här litet söderut koncentrerar man sig på att välja sida, antingen Israel eller araber och igår var det till och med litet slagsmål på gathörnet här mellan araber och några andra som polisen måste stoppa.
Nåjå, än så länge är nyheterna om Zidane som flytt till Mecka värda större headlines än Libanons lidande i tidningskiosken vid metron.
