Nu har jag lyckats få i nerverna på alla linkar hit och dit. Så den här posten är utan linkar någonstans. Alla som inte kan läsa saker utan linkar, gå neråt på sidan nu.
Idag har jag haft ännu en upplevelse av insikt. Har pratat med en rad vänner och bekanta, som alla mer eller mindre är olika sorters människor. Träffade på en long time no see gammal vän, som gift sig, och som inte var riktigt säker på om han skulle skilja sig eller inte. Och så pratade jag med en kvinna som tidigare var min chef, som beklagade sig över att hon tycker att det är så arbetsamt och drygt att söka jobb. Sen träffade jag en äldre bekant som även han beklagade sig över att det är så energikrävande att flytta efter arbete till annan ort...
Sen gick jag på promenad med en kompis, och hon uttryckte det väl: "Man får aldrig lugn i huvudet."
Min gifta vän ville kanske byta upp sig. Min gamla chef med ett toppjobb vill byta bort sig.
Jag hade föreställt mig att allting ändå hade en ända. Bara det där perfekta jobbet kommer nerdimpande framför mig, bara Brad Pitt (eller ställföreträdande / t.f.) skulle upptäcka mig, eller - för den delen - bara man skulle vara nöjd. Så skulle man få lugn i huvudet. Men nej.
