Som ung supersingel och med en mängd singelkompisar av varierande kön omkring mig kommer nätdejtningen upp emellanåt. Även om vännerna hämningslöst och med rätt god framgång även träffar kumpaner via nätet, har jag ännu inte lyckats skaka av mig tanken på att göra reklam för sig själv på nätet för hugade män som aningen besvärande. På något sätt känns det som väldigt oäkta och extremt konstlat att skriva lådor fulla med text om vem jag vill träffa, varför och hur jag ser ut. Men det är nog mest jag som är gammalmodig (vilket, med tanke på min supersingelstatus tydligen är ogångbart i dagens värld).
Hur som helst, idag kom en ny vinkling upp med anledning av nätdejtandet: kan man vara otrogen på nätet och var går då gränsen. Själva tanken på att en person med stadigvarande sällskap skulle leta omkring efter andra på nätet och ha roligt på så sätt är kanske inte helt konstig. Vad som däremot slog mig som mycket underligt, i min gammalmodiga värld, var att sättet att tackla dylik otrohet är att själv, som den svikna, ge sig in i samma spel och ragga upp sin egen partner på nätet under påhittade identiteter för att se vad han gör. Och jag förstår mycket väl att detta är kanske det enda sättet att ta sig an problemet, men jävlar, jag tycker nog ändå det är litet konstigt.
Min gammalmodiga jakt på män fortsätter.
