På något sätt känns jag så avskärd från verkligheten här i englandia att det har varit svårt att logga in här och skriva. Vet inte varför, kanske för att jag mentalt försöker ta en paus från allting (vilket ju är konstigt, i och med att jag inte själv tycker att jag behöver någon). Nå, i stället för mental blockering är det nu mental öppning som gäller:
Tre veckor i södra Londons ghetto, och jag är övertygad om att det finns mycket att lära av stället. Folk här klagar, till exempel, på att man är så oartig här i landet, tysta och surmulna. Att vara tyst tänker jag inte kommentera, för tysthet har ingenting med artighet att göra, men däremot är det jännä att märka att fastän de själva tycker att de är jävliga så uppfattar jag människorna omkring mig här som väldigt trevliga, artiga och roliga. Man säger förlåt, ursäkta, tack och varsågod. Man tränger sig inte före i köerna. Man småpratar om vädret om det blir nödvändigt för att bryta isen. Och främst av allt, man är inte rädd att ta sitt eget utrymme och fråga andra om hjälp - vare sig det gäller att klämma in sig i tåget (sorry, can you please move out of the way) eller att få den sista brödbiten i affären (sorry madam, I saw it first). På något sätt gillar jag att de är så rättframma och faktiskt vågar ställa till med problem på ett artigt sätt.
Sen finns det ju de där andra också. Det är en gubbe som rullar omkring utanför mitt hus med rullstol, obligatorisk pitbullterrier i nitkoppel, solglasögon och ghettoskarf (tänk 2pac) runt huvudet. Jag vet inte om han är artig när han ställer till med problem.
